Hej Dante - Välkommen till Smedstorp!  

2008-09-09

Det har kommit en ny medborgare till Smedstorp. Han heter Dante och är Leif Dunströms, d.v.s. Leffes, nya ledarhund. Dante, som fyllde två år i april, kommer från Tollered där han tränats av dressör Annika Varga Olsson. I drygt ett år har han bott i Annikas familj och fått lära sig hur en ledarhund skall vara. Och det är en kvalificerad lärare han haft. Annika kan det mesta om djur och deras beteenden och kroppsspråk och har bl. a. arbetat med vargar Kolmårdens djurpark. Men det får bli en annan historia.

När det så blev dags för Dante att flytta hem till Leffe och Bissan så följde Annika med. Under en hel vecka övade hon tillsammans med Leffe.
– Leffe är ju så van vid att ha ledarhund, säger Annika, så därför kunde vi göra det vi kallar direktleverans. I andra fall kan ledarhunden vara den första hunden i familjen och då är det naturligtvis mycket mer som skall övas in. Nu kunde vi gå mer direkt på själva arbetet.

Leffe har tidigare haft sex ledarhundar så det är verkligen en erfaren hundägare Dante kommer till. Men det är ändå mycket som skall övas in.
För det första så skall Dante lära sig att det är Leffe som är husse och den som bestämmer. Det är Leffe som ger mat och det är Leffe som ger beröm. Och beröm skall det vara mycket av. Så fort Dante är duktig får han beröm. Tänk om vi människor hade det så bra…

Nu kommer en intensiv tid med övningar där Dante skall lära sig ett antal slingor som han och Leffe skall gå. Till affären. Till rastplatsen. Till brevlådan. Gårdlösarundan osv. osv. Själva inlärningen, eller memorerandet som det heter, går till så att Leffe går en viss sträcka med Dante i vanligt koppel. Man går exakt så som man skall gå och Dante lär sig var man skall stanna, var man skall gå över vägen etc. Nästa steg är att gå samma runda igen, men nu har Dante selen på sig och då är han i tjänst och skall leda Leffe rätt väg och förbi de hinder som kan finnas på vägen. Till exempel stuprör som sticker ut, stockrosor som hänger ner eller saker som står i vägen på olika sätt. När Dante gör fel stannar man och går tillbaka och gör om. När Dante gör rätt får han beröm och ibland lite godis som alltid finns i Leffes ficka.

På det här sättet övar man in ett antal rundor. Dante är redan nu jätteduktig på att memorera, men det kommer ändå att ta minst ett halvår innan han och Leffe riktigt lärt sig varandras signaler.

För att Dante skall veta åt vilket håll de skall gå har han lärt sig begreppen höger, vänster och rakt fram. Så när han och Leffe kliver ut genom dörren säger Leffe ”höger” och då vet Dante att det nog handlar om att gå ner till affären den här gången. Och så börjar han leda Leffe rätt väg. Men om sedan Leffe säger höger igen när de kommit till hörnet vid Kanalgatan så kopplar Dante om och förstår att det nog är meningen att man skall gå bort till rastplatsen istället. Och så här fortsätter det. Leffe har hela kartan klar för sig i huvudet och styr Dante rätt väg när det är dags att välja.

Vi som har synen i behåll kan fundera på hur det skulle vara att hela tiden behöva ha kartan i huvudet och tänka på var vi är och var vi skall svänga nästa gång. Och inte minst viktigt var vi skall gå över vägen. Dante visar var trottoarkanten är, men det är Leffe som säger till när de skall gå över.

– Jag lyssnar om det kommer någon bil, och när det är fritt ger jag signal till Dante att vi skall gå över, säger Leffe. Men om det är något jag skulle vilja be smedstorpsborna om så är det att ta det lugnt när ni kör genom byn. Skall jag vara riktigt ärlig så tycker jag att folk kör för fort. Och även om Dante har fått sitt namn efter den italienske författaren på 1300-talet som skrev om sitt inferno, så tycker jag inte han skall behöva uppleva ett eget trafikinferno här i byn. Under de sex år vi bott här i byn är det faktiskt bara vid tre tillfällen som en bil stannat när de sett att jag och hunden är på väg att gå över. Kanske kan ni bättra på den statistiken?

En annan sak som Leffe gärna vill att vi tänker på är att inte gå fram till Dante och hälsa på honom eller klappa honom. När Dante har selen på sig är han i tjänst och då vill han inte bli störd. Så helst skall vi helt ignorera Dante när han arbetar. Och kom ihåg att det värsta ni kan göra är att ge Dante någon godbit och säga ”jag vet att jag inte får men…”

– Husse får ni gärna klappa hur mycket ni vill, skojar Leffe. Men inte hunden. När ni möter oss får ni gärna säga: ”Tjena Leffe, det är Kristina” (eller vem ni nu är), men bry er inte om Dante.

Om några veckor är det dags att öva in fler slingor. Till exempel att ta tåget till Gärsnäs och gå till järnaffären. (Leffe är ju en händig person som snickrar och donar och behöver riktiga verktyg). Eller att ta tåget åt andra hållet för att handla i Tomelilla. Leffe har alla gator och vägar i huvudet men nu gäller det att lära Dante de rätta vägarna. Till apoteket, konsum, skoaffären och Systemet.

Text: Mats Josephsson
Bild: Kristina Eriksson